Arn: Frälsning utan gnista
När pengarna tryter och en hel filmbransch behöver frälsning, då är det frestande att vända sig till Jan Guillou. Hans böcker om Carl Hamilton förvandlades till flera ekonomiskt gångbara thrillers och därför var det knappast överraskande att se Guillous tempelriddartrilogi bli utvald som kassako. Projektet är det hittills dyraste i skandinavisk filmhistoria och förhoppningsvis ska det betala sig. Svensk film behöver Arn – men jag har svårt att se vilka i publiken som gör det.
Berättelsen börjar 1177 i Det heliga landet där en ung, blond tempelriddare (Joakim Nätterqvist) slåss för Gud under en stekande ökensol. Hur hamnade han där? Vi går tillbaka till 1150-talet och möter Arn Magnusson som pojke. Han tillhör den mäktiga Folkungaätten och hans bästa vän vid den här tiden är Knut Eriksson som sedermera skulle bli kung av Sverige under en av rikets viktigaste tider. En dag ramlar Arn från en hög höjd och tuppar av. Föräldrarna vakar vid hans sida och Arns mor lovar Gud att ifall pojken överlever ska hon se till att hans uppgift i livet blir att tjäna Herren. Så småningom vaknar Arn. När modern en tid senare drabbas av blodförgiftning ser hon det som Guds straff för att hon inte hållit sitt löfte och tar pojken till Varnhems kloster. Där tillbringar Arn tolv år och får en utbildning, inte minst i stridskonst. Som ung man blir Arn förälskad i Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin), men hennes syster (Lina Englund) är också förtjust i honom och försöker förföra honom. Hon låter senare andra få veta att hon och Arn har haft sex och skandalen gör att den nu gravida Cecilia tvingas gå i kloster. Arn skickas iväg som tempelriddare till Det heliga landet, men ingen av de älskande tu kan glömma varandra…
Det finns ingenting i filmen som är direkt pinsamt. Scenografin och kostymerna ger en trovärdig bild av 1100-talets Götaland och inte ens scenerna under korståget får en att tänka att det här skulle vara lågbudget. Berättelsen är intressant och relativt engagerande, men som en lektion i Sveriges historia samt jämförelserna mellan kristendom och islam är som väntat Guillous böcker mer givande. Där närmar vi oss problemet. Det finns ingenting i berättelsen som griper tag i en fullt ut; romansen mellan Arn och Cecilia förmedlas knappast på ett himlastormande sätt av Nätterqvist och Helin och vi får aldrig känslan av att vi når en djupare förståelse och insikt i striderna mellan ätterna i Sverige och religionerna i Det heliga landet. Tvärtom känns filmens handlag bekant och konventionellt; till och med den inte helt olika Kingdom of Heaven (2005) hade mer att ge i spelet mellan karaktärerna. När det gäller skådespelarna är birollsinnehavarna något mer minnesvärda, däribland Andersson som elak abbedissa.
När man ser filmen längtar man efter att en gnista ska tändas. Arn lider lite för mycket av att karaktärer och omständigheter ska presenteras. Här finns inte ens en bra cliffhanger som gör att man vill se fortsättningen. Men kanske kommer spänningen i nästa kapitel då det är dags att visa sverkeruslingarna var skåpet ska stå.
Arn – tempelriddaren 2007-Sverige-Norge-Danmark- Tyskland-Finland-Storbritannien. 140 min. Färg. Widescreen. Regi: Peter Flinth. Böcker: Jan Guillou (“Vägen till Jerusalem”, “Tempelriddaren”). I rollerna: Joakim Nätterqvist (Arn Magnusson), Sofia Helin (Cecilia Algotsdotter), Michael Nyqvist (Magnus Folkesson), Stellan Skarsgård, Gustaf Skarsgård, Fanny Risberg… Bibi Andersson, Simon Callow, Vincent Perez, Lina Englund, Sven-Bertil Taube, Julia Dufvenius, Tomas Bolme.
Trivia: Sveriges Television var medfinansiär från början, men hoppade av när det första filmade materialet visades för dem. Följd av Arn – Riket vid vägens slut (2008).
Guldbaggar: Bästa kvinnliga biroll (Andersson), kostymdesign, stuntarbete.
Comments
Due to spam, I am forced to moderate comments, which is why it may take a few hours until your comment is displayed.
Nicole writes:
Arn Tempelriddaren är en av dom bästa Svenska filmerna någonsin!Högsta betyg!