Så som i himmelen: Känslostorm i körsverige
Det är kanske inte så konstigt att det skulle dröja 18 år innan en ny film av Kay Pollak nådde biograferna. Älska mej! (1986) blev omskriven på grund av allt bråk under och efter inspelningen, samt för att budgeten gick överstyr med sex miljoner kronor. Det är sådant som händer och det är tråkigt att det skulle ta så lång tid för Pollak att greppa regissörsstolen igen. När han väl gjorde det blev resultatet Så som i himmelen. Filmen blev visserligen kritikerhyllad på en del håll och biopubliken kom i oväntat stora skaror, men personligen känner jag mig mycket besviken över slutresultatet.
Filmen börjar med att vi introduceras för den världsberömde, firade dirigenten Daniel Daréus (Michael Nyqvist) som har hängivit sig åt musiken till den grad att den håller på att knäcka honom. Han går in i väggen, vägrar befatta sig med musik mer och reser hem till den lilla norrländska by där han växte upp. Där tänker han inte göra mer än att ”lyssna”, men uppenbarligen är han oförmögen att höra något annat än musik, för han tillåter sig själv att dras in i kyrkokören som mer än gärna fogar sig under hans musikaliska geni. Samtidigt som han charmas av Lena (Frida Hallgren), flickan bakom kassan i den lokala ICA-butiken, tvingas han även stå ut med byns mer konservativa element som känner sig hotade av den intensive ”utbölingens” närvaro. Låter det bekant? Ja, det är klart att det gör. Det här är ju ännu en variant av Änglagård (1992). Här finns främlingen som kommer till ett slutet samhälle och rör upp starka känslor, här finns den klyschiga bilden av kyrkan som insnöad och kanske även farlig, Ylva Lööfs karaktär är mycket lik den Viveka Seldahl spelade i nämnda film, här finns landsbygdsromantiken, manipulerandet av känslor… men allt är klumpigare hanterat än i Colin Nutleys klassiker.
Filmen tar upp många ämnen (körsångens frigörande effekt, hustrumisshandel, kristna som ignorerar Jesus kärleksbudskap) men visar väldigt lite originalitet i hur det behandlas. Det är publikfriande; här finns mycket glädje och en slags naturlighet. Men det finns ingen anledning till varför den här rätt så enkla handlingen ska ta så lång tid på sig att utvecklas och dessutom finns i vissa scener ett obegripligt överspel; folk får vansinnesutbrott för väldigt lite. De scener där publiken beordras av regissören att gråta känns ibland bara, tja, manipulerade. Men musiken är som väntat alldeles utmärkt; Stefan Nilsson visar ännu en gång varför han är den ledande kompositören i Filmsverige. Scenen där Helen Sjöholm får sjunga ”Gabriellas sång” tillsammans med kören är ett tillfälle då vi i publiken mer än gärna låter oss bli manipulerade.
Michael Nyqvist gör inte en av sina främsta skådespelarinsatser, men lyckas ändå övertyga oss om att den här dirigenten verkligen lider genom sin musik. Hallgren fick sitt genombrott och är en solstråle; Lennart Jähkel är perfekt för rollen som den burduse Arne och flera andra birollsskådespelare gör ett fint jobb. Så synd då att Pollak inte utnyttjar deras talang på bättre sätt.
Så som i himmelen 2004-Sverige-Danmark. 135 min. Färg. Regi, Manus: Kay Pollak. Foto: Harald Paalgard. Musik: Stefan Nilsson. Sång: ”Gabriellas sång” (Stefan Nilsson). I rollerna: Michael Nyqvist (Daniel Daréus), Frida Hallgren (Lena), Helen Sjöholm (Gabriella), Lennart Jähkel, Ingela Olsson, Niklas Falk… Per Morberg.
Comments
Due to spam, I am forced to moderate comments, which is why it may take a few hours until your comment is displayed.