Snabba cash: Långt från uppfuckat

De flesta jag känner tycks ha läst Jens Lapidus bok och jag såg till att plöja igenom den lagom till filmpremiären. Det man kunde hoppas på och förvänta sig av filmen var inte ett mästerverk, men att den skulle fånga drivet i Lapidus berättande, samt de trovärdiga miljöerna och snacket mellan karaktärerna. Att det skulle kännas som att publiken faktiskt befinner sig bland Stureplans mest ödleliknande stekare och juggemaffians brutalaste neandertalare. Det lyckas regissören Daniel Espinosa med.

Vi följer tre personer i Stockholm. Jorge Salinas Barrio (Matias Padin Varela) sitter på Österåker, men lyckas rymma. Det bekymrar i sin tur Mrado Slovovic (Dragomir Mrsic), en torped som arbetar för Radovan (Dejan Cukic) som har tagit kontroll över stora delar av stadens undre värld. Jorge vet för mycket om Radovan och kokainhandeln för att det ska vara okej att han springer omkring lös på stan och det blir Mrados uppgift att hitta honom. Det gör han också så småningom och klår upp honom rejält – något som leder till att Jorge får tillfriskna i ett studentrum som tillhör Johan Westerlund (Joel Kinnaman), kallad “JW” av sina stekarpolare. JW kommer från Robertsfors i Västerbotten, men drömmer om att bli en förmögen och respekterad del av Stureplansfolket. Hans polare har ingen aning om att JW kör svarttaxi för att kunna uppehålla den bakåtslickade, glänsande fasaden. En slutgiltig kupp kan innebära att drömmarna uppfylls för samtliga tre.

Det är en hård och spännande film som börjar och slutar starkt men har ett något segare mittenparti. Espinosa och manusförfattaren Maria Karlsson har gjort intressanta och mestadels kloka val. Det finns ett tryck i berättandet som förstärks av den malande musiken och den handhållna kameran som för oss nära karaktärernas vardag. Små detaljer i bildberättandet lockar fram känslor hos oss i publiken (som när Mrado pratar med sin dotter i telefon) och ibland ställs kontraster mot varandra, som under JW:s fest i början av filmen då Espinosa chockar med en sekundsnabb bild av blod som rinner i urinoaren på Kvarnen efter en misshandel. Filmen följer boken tämligen troget men gör en del avvikelser. Man tonar ner Mrados längtan efter ett normalt liv och låter honom istället få inse att han har ett band till sin flicka; de tre huvudkaraktärerna känns överhuvudtaget mer sympatiska än i boken. Två av ändringarna är tveksamma. Det som drev JW mycket i boken var sökandet efter hans försvunna syster, något som introduceras i filmen men sedan släpps. Romansen mellan honom och överklasstjejen Sophie är mer rosenskimrande här och med tanke på slutscenen känns den inte alls så realistisk som i boken. Kinnaman, Mrsic och Varela är alla mycket sevärda i sina roller; inte minst Mrsic kunde relatera till Mrado, en människotyp han har stött på i sin omgivning förr. Trycket är hårt på Kinnamans karaktär, något som kanske blir lite för urspårat i vissa scener… men han behåller greppet om JW.

Ni kanske minns Gangster (2007)? Den filmen kom när Lapidus bok var som hetast och det kändes som att Gangster ville vara filmvärldens motsvarighet, ett hårdkokt, snabbt och trovärdigt epos om Stockholms undre värld. Kalkon blev det istället. Men Snabba cash visar att det går ifall man är inställd på att inte fucka upp.

YouTube-klippet visar trailern.

Snabba cash 2010-Sverige. 124 min. Färg. Widescreen. Producerad av Fredrik Wikström. Regi: Daniel Espinosa. Manus: Maria Karlsson. Bok: Jens Lapidus. I rollerna: Joel Kinnaman (Johan “JW” Westlund), Matias Padin Varela (Jorge Salinas Barrio), Dragomir Mrsic (Mrado Slovovic), Lisa Henni, Mahmut Suvakci, Jones Danko… Fares Fares.