I taket lyser stjärnorna: En kärlekshistoria

I en intervju med Svenska Dagbladet i november 2008 efterlyste Lisa Siwe fler svenska filmskapare som vågar låta bli att snegla på andra. Regissörer som vågar göra egna grejer. Efter att ha sett hennes debutfilm I taket lyser stjärnorna kan jag inte påstå att Siwe försöker göra något nytt. Tvärtom bevisar hon att det går att göra filmer som berör även om det råkar vara ännu ett tillskott i cancer/aids/alzheimers-genren.

13-åriga Jennas (Josefine Mattsson) mamma Liv (Annika Hallin) har cancer. De planerar en resa till Thailand, men när Liv plötsligt blir sjukare flyttar de in tillfälligt hos Livs mor, Ingrid (Anki Lidén). Jenna och hennes mormor kommer inte överens; Ingrid har alltid varit striktare än Liv och försöker styra sin dotterdotter på samma sätt som hon gjorde med Liv när hon var liten. Samtidigt som läkarna finner att cancern har spridit sig försöker Jenna hantera de vanliga utmaningarna som följer med högstadiet. Hon blir intresserad av en pojke (Samuel Haus) och upptäcker att en av skolans vildare elever, Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén), är ganska kul att umgås med. Tillsammans utforskar de njutningarna i att festa, snatta och utmana auktoriteter, men Ullis inser att Jenna mest gör det för att slippa tänka på elefanten i rummet – att hennes mor snart ska dö.

Johanna Thydells ungdomsbok fick Augustpriset och Siwe berördes av den så pass mycket att hon kände att hennes första film borde baseras på den. Berättelsen tar upp hur ofattbart svårt det är att förlora en förälder, inte minst för ett barn. På ett känslosamt och insiktsfullt sätt visar Siwe hur lätt det är för en tonåring i den situationen att hänge sig åt det som mest effektivt får en att glömma vardagen, oavsett hur destruktivt det beteendet kan vara. Jenna faller aldrig riktigt över kanten, inte minst för att Ullis visar sig ha betydligt mer förstånd än vad man kan ana. Till syvende och sist vinner Jennas kärlek till sin mor och hon tvingas konfrontera det faktum att hon snart ska mista henne. Siwe och hennes team berättar historien på ett mycket trovärdigt sätt rakt igenom, vilket givetvis kompenserar för allting i filmen som är bekant. Skådespelarna gör utmärkta insatser. Mattsson och Hallin engagerar med ett mor-dotter-förhållande som har en genuin ton. Lidén är utmärkt som mormodern vars irriterande ängslan och petighet döljer en äkta omsorg för dem som står henne nära. Måns Nathanaelson gör en härligt slemmig insats som en bar-casanova med tycke för högstadieflickor. Man kan tycka att saker och ting löser sig lite väl lätt i slutet (inga trådar lämnas, utan varenda konflikt löses oavsett hur liten den är)… men det är svårt att klaga när filmen ändå till sist har lyckats med att locka fram tårar i ögonvrån.

Vi har en fin tradition i Sverige vad gäller ungdomsfilmer. Många regissörer har under flera decennier hittat rätt ton och talangfulla tonåringar för sina verk. Med tanke på att trender går i cykler kunde jag ibland, med tanke på Mattssons frisyr, inte låta bli att tänka på En kärlekshistoria (1970). I taket lyser stjärnorna är så pass bra att den hör hemma i den här genrens finare salonger.

YouTube-klippet visar trailern.

I taket lyser stjärnorna 2009-Sverige. 89 min. Färg. Producerad av Anders Landström. Regi: Lisa Siwe. Manus: Linn Gottfridsson. Bok: Johanna Thydell. I rollerna: Josefine Mattsson (Jenna), Mika Berndtsdotter Ahlén (Ullis), Annika Hallin (Liv), Anki Lidén (Ingrid), Samuel Haus, Judith Rindeskog… Måns Nathanaelson.

Guldbaggar: Bästa regi, kvinnliga biroll (Lidén).