Rock 'n' roll i Almedalen

Det tv-klipp från Almedalen som möjligtvis skapade nyheter utomlands var när Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, brände upp 100 000 kronor. Anledningen var tydligen något desperat försök att illustrera skillnaden mellan manliga och kvinnliga löner, men det budskapet dränktes fullständigt i den allmänna idiotin att ta 100 000 kronor och sätta fyr på dem. Schyman fick skäll från de flesta håll, även från vänster, och man kan fråga sig ifall hon nästa år tänker elda upp böcker som saknar den “rätta ideologin”. Skillnaden är ju faktiskt inte så stor; pengarna hade ett värde, även om det var FI:s egna, och kunde ha använts till något meningsfullt.

Jag var inte i Almedalen och det var inte heller de flesta av landets väljare. Det gör att man inte kan låta bli att le åt dumma påståenden om att exempelvis Mona Sahlins tal skulle ha någon effekt på valrörelsen, annat än att enskilda sossar kände sig taggade efter den senaste tidens dystra opinionssiffror vad gäller hennes ledarskap. Men som en utomstående betraktare har det funnits en viss behållning i att följa spektaklet i Almedalen under den gångna veckan. Möjligheterna har varit många, från lågbudgetalternativet i kanalen Axess till morgonsändningarna i SVT och TV4 till Debatt som har varit ovanligt kaosartat under Janne Josefssons ledning. Det som nog är mest frustrerande för de politiker som har medverkat (jag räknar bort lobbyister och andra eftersom de knappast alls har synts i tv) är att vi minns freakshowerna bäst. Gudrun som bränner stålar. Fredrick Federley som tävlar i att springa i högklackat (han vann), en arbetsmarknadsminister som är nära till gråten samt en stupfull Thomas Bodström som inte har vett att tacka nej till en sen intervju.

Jag har avhandlat Gudrun. Vad gäller Federley är han unnad att roa sig i Almedalen så väl som att jobba, men man kunde inte låta bli att skratta åt hans uppenbara irritation i ett avsnitt av Debatt över det faktum att tv filmar honom i klackracet, inte under alla de timmar som han tillbringar på seminarier. Jag kan förstå honom… men han vet mycket väl hur spelet fungerar. I samma program visades den där intervjun med Bodström. Även han kan unna sig en öl eller fyra bakom dj-båset när han är i Almedalen… men att han därefter går med på att ställa sig framför tv-kameran var inte hans klokaste beslut; hans sluddrande resonemang fick reportern att se ut som ett frågetecken. Sedan har vi Sven Otto Littorin, som helt plötsligt avgick och skyllde på att trycket i och med vårdnadstvisten blev för stort för hans barn… när det i själva verket berodde på att han misstänks för sexköp. Snyggt.

Jag vill inte vara en moralist – och tro mig, jag klagar inte på underhållningsvärdet av årets Almedalsvecka. Men nog är det så att vi kommer att minnas den för brända pengar, sexköp och hårdfestande elitpolitiker. Men så roligt blir det nog inte nästa år när det inte är riksdagsval…

politik tv almedalen